Sitter och funderar varför man är vänner med dom man är och varför man har tappat kontakten med vissa som man va så nära med förut. Jag är en sån person som älskar att umgås med folk, jag hålelr mig en del i bakgrunden men njuter när det är mkt folk runtomkring mig. Jag behöver min egen tid ibland men eftersom ja bor själv får jag den på kvällarna. Nu förtiden känns det som om jag har alldeles för mkt ensamtid, då hinner jag fundera för mkt o det är inte heller så bra. Förr i tiden va det så lätt när man skulle umgås, i Vadstena va det alltid folk hemma hos oss, både på internatet och i lägenheten. Nu är jag ensam så mkt och genom det blir man bekväm och orkar genom det inte ta tag i saker, jag orkar inte vara den som hittar på saker och hör av mig hela tiden, då skiter ja hellre i det och sitter då för detmesta ensam... Ond cirkel.
Tänker även en del på de man umgicks med förut men som av någon konstigt anledning bara har försvunnit ur mitt liv. Är det för att jag har gjort något eller är det för att den personen har gjort något, är det mitt lr dens ansvar o höra av sig? Det känns som om det är mitt eftersom inget händer fråna nadra sida, men då blir jag lite irriterad för det känns som om det alltid är jag som har skickat sms till folk, altid jag som har tagit första steget, alltid jag som har varit på. Varför måste det alltid vara jag? Varför kan inte personer tat tag i telefonen, ringa upp mig och säga, "hej det va länge sen, hur är det med dig?" Om någon gjorde det skulle jag bli så himla glad och lycklig!
Nu vet jag att ja gnäller en del men ja kommer även ihåg de människor som faktiskt hör av sig, ringer bara för o kolla läget eller bara för o prata lite, de som verkligen bryr sig. Jag har många vänner men som sagt ibland känns det som om jag är orsaken till att vi fortfarande är vänner. Man är aldrig nöjd med livet eller något utan vill alltid ha mer.
Det jobbigaste är när man tänker tillbaka på det som var, man kommer bara ihåg det bra och önskar man kunde ha det hela tiden..
Vänskap är att ge och ta, inte bara att ge..
Studenten, den lyckligaste och mest ledsamma dagen i hela mitt liv...
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
